Vår midsommarafton...

Förmiddagen bjöd på strålande sol, men lagom tills det var dags att ge sig av till midsommarfirandet började regnet droppa från skyn. Shortsen fick bytas till långbyxor och skaljackan fick tas på. Blomsterkransen totalvägrade han att ha på huvudet och till mamman var den alldeles för liten, så den fick vi lämna hemma.

Firandet började med dans kring midsommarstången, och Liten hävdade vänligt men bestämt att det var inget för honom. Mamman drog med honom ändå, och försökte på alla sätt och vis  att engagera honom i dansen men han bara stod där alternativt drogs med runt stången. Tills vi kom till Prästens lilla kråka, då tjöt Liten av skratt medan vi slank än hit och än dit. 

"Där ser du," sa mamman, "det var ju lite kul ändå."

"Nej," replikerade Liten och satte sig på marken med trumpen min. Han vägrade ta ett steg till.

Men fika saft och bullar, det tackade han inte nej till, så vi satt där i det blöta gräset på mammans regnkappa och smaskade bullar och tittade på de andra tokstollarna som skuttade runt midsommarstången.

Efter fikandet ville Liten absolut inte promenera hem, så vi gick till lekplatsen för att gunga. Det var bara det att vi inte var de enda som hade tänkt den tanken. Trots regnet var lekplatsen full av ungar, och Liten stod där tålmodigt och väntade på sin tur att få gunga. Han väntade och han väntade och han väntade. Till slut tappade mamman tålamodet (det var ju inte alltför kul att bara stå där i regnet medan de andra ungarna lagt beslag på gungorna och vägrade släppa dem) och Liten bröt ihop för att han inte fick gunga. Så vi gick till förskolan istället, där fanns inte en kotte och Liten gungade och gungade och gungade.

När Liten äntligen tröttnade på gungandet, så gick vi hem för att äta den traditionsenliga sillen. Eller mamman åt den traditionsenliga sillen. Liten åt falukorv och pappan åt lax. Alla var nöjda och glada och blev mätta i magen.